MÄNNISKANS SOLDYRKANDE FORNTID OCH NUTID.

Av Ingemar Himmerland.

Solen har lyst över människans tillblivelse allt från den enkla urcellen i urtidens hav. Redan på ett mycket primitivt stadium måste människan ha uppfattat Solen som livgivaren. Till en början som en oklar förnimmelse nedanför medvetandets tröskel – sedan blev beteckningen på Solen ett av de första artikulerade orden vid sidan av jag och du, mor och far.

Dyrkan av de bägge stora himlaljusen, Solen och Månen, härskarna över natt och dag, har lämnat spår i de flesta kulturer. Den bäst dokumenterade dyrkan av Solen härstammar från det forntida Egypten, 1364 år före vår tideräknings början.

Tell-el-Amarna blev där skådeplatsen för den egendomligaste händelsen i det gamla Egyptens historia. Den unge farao Amenhotep IV hade tröttnat på prästerskapets girighet och maktbegär liksom mångguderiet och de gamla myterna om liv och död.

Echnaton_AmarnaHan insåg att Solen var den universella källan till livet och anbefallde att Solen/solskivan skulle dyrkas som en statsreligion och han uppmanade människorna att prisa kärleken, barnen, naturens skönhet och den universella harmonin.

Han lät byta sitt namn till Echnaton vilket betyder ”Den som behagar Solen”. På bilden ser du Echnaton hylla Solen. Lägg märke till att solstrålen som är riktad mot Ecnatons ansikte bär  Anch-tecknet i sin lilla hand – en forntida symbol för livet och gåva från Solen.

Amarnaepoken frammanar också bilden av den sköna Nefertiti som var Echnatons gemål och vars namn betyder ”Den vackra har kommit”. Hennes milda leende, hennes långa graciösa hals och den stora blå kronan på hennes huvud framträder genom fynd av ett poträtthuvud i samband med utgrävningar av en bildhuggarataljé i solstaden Echet-Aton. Denna stad uppförde Echnaton till Solens ära på ett ställe som var helt obesmittat av den gamla tron. Nefertiti, blev en lika entusiastisk förkämpe för solkulten som Echnaton.

Mitt i denna ”solstad” lät Echnaton uppföra ett soltempel som upptog en yta som var 300 meter bred och 800 meter lång. Det bestod liksom andra egyptiska tempel av en rad gårdar, som låg i fil och var skilda åt av pyloner – massiva, rektangulära, lätt avsmalnande portton av sten som flankerade ingångarna i egyptiska tempel.

Men där upphör likheten. När man i de klassiska egyptiska templen, t. ex. Karnak och Luxor, lämnade gården, steg man in i salar som blev allt mindre och mörkare, tills man kom till det allra heligaste. Det var därinne, i detta hemliga rum, som prästerna utförde de magiska riterna, långt från människorna och ljuset.

Echnatons och Nefertitis soltempel var däremot vidöppet för dagsljuset, från den en ändan till den andra. Där fanns bara öppna gårdar och inga täckta salar. Portarna hade inte ens överstycken för att ingenting skulle hejda solstrålarna.

Det finns något helt särpräglat i konstverken från Amarnaepoken, en större spontanitet, ett mer vibrerande liv, en kärlek till naturen som aldrig tidigare framträtt med sådan kraft. På lågrelieferna blåser livets andedräkt genom alla varelser, från fåglarna, som hälsar Solen med sina vingslag, till människorna och kungaparet.

Över Echnaton och Nefertiti står alltid solskivan som ger dem liv; solstrålarna framställs som långa strimmor avslutade med en hand, som när de riktas mot deras ansikten bär livets hieroglyf. (Se vinjettbilden).

Echnatons stora lovsång/hymn till Solen finns inhuggen i vissa gravar i Amarna. Det är den vackraste text som finns från människans soldyrkande forntid och en hälsning till oss som skulle komma att leva längre fram i tiden.

Efter bara sjutton år lyckades prästerskapet och höga militärer återta makten. De lät rasera allt som påminde om Echnatons och Nefertitis dyrkan av Solen/solskivan. Amarnaepokens särpräglade utstrålning hade dock hunnit stråla ut över Medelhavet, över Kreta och Cypern och vidare norrut för att med tiden leda till vår mest lysande forntid – vår soldyrkande yngre bronsålder och till vår i dag maskerade dyrkan av Solen inom kristendomen och dess tempel.

Under Amarnaepoken hade israeliterna, som var ett invandrande folkslag i det forna Egypten, fått det bättre än under de tidigare faraonernas och prästerskapets välde. När dessa återtog makten försämrades återigen israelernas ställning och de beslöt att utvandra under en ledare som bar det egyptiska namnet Mose. (Läs gärna boken ”Moses och monoteismen” av Sigmund Freud).

De utvandrande israelerna, som senare kom att grunda kristendomen, var starkt påverkade av den soldyrkande, humanistiska och fredsälskande Amarnaepoken och Atonismen. (Ett av flera bevis på detta är Echnatons hymn till Solen som nästan ordagrant finns återgiven i Psaltaren psalm CIV).

SOLDYRKANDE NATTVARD!

Den kristna nattvarden är ursprungligen en festmåltid för israelernas firande av uttåget ur Egypten, och oblaten, den lilla vita cirkelrunda brödskiva som utdelas i samband med denna, är Amarnaepokens symbol för Solen /solskivan/Aton. (Observera att tre bokstäver från ordet Aton ingår i ordet oblat!).

Med stor sannolikhet är nattvarden och oblaten en kvarleva från solceremonierna i Amarnaepokens soltempel. Genom ”natt”-varden ville man blidka Solen (i dag ”herren”) att återkomma till en ny dag och genom att äta en symbolisk solskiva hoppades man få del av Solens livgivande och helande kraft.

Genom denna påverkan på israeliterna från den egyptiska solkulten kom våra kristna tempelbyggnader (kyrkor) att byggas i öst-/västlig riktning med altaret mot öster och den uppgående Solen. Och likt sina kollegor i heden tid, vänder sig den kristne prästen åt öster då han/hon å menighetens vägnar beder till sin gud. Och när han/hon på söndagen/sunday/soldagen (!) läser den mer än 3000 år gamla Aronitiska välsignelsen över sin församling säger han/hon bland annat:  ”…må Herrens ansikte LYSA över eder…”.

Välsignelsen/bönen avslutas med ordet ”AMEN” som är ett kort-namn av Farao Amen-enhet och som kan översättas till: ”Du himmelens och Solens ställföreträdare på Jorden, vår ledare och härskare över de båda rikena, Övre och Nedre Nilen, hör vår/min bön”.

Över altaret i otaliga kristna kyrkor ses en strålande Sol; betydelsen härav förringas ej därigenom, att Solen bär Jehovahs namn och framställes som hans öga. De döda begravs med ansiktet mot den uppgående Solen. De kristnas heligaste tecken, korset, har med stor sannolikhet sin förebild från den fornegyptiska symbolen för liv och återuppståndelse – anch-tecknet. Korset kan även ha uppstått ur den uråldriga och hedniska symbolen för Solen, för ljus, liv, evighet – det fyrekrade solhjulet.

När ringen runt solhjulet föll bort bildade de fyra ekrarna det kristna korset. Ringen finns dock kvar i form av en gloria över eller bakom helgonbildernas huvuden. Bakom i stort sett varje kristus- och helgonbild i våra kyrkor förekommer det fyrekrade solhjulet i sin ursprungliga form liksom det gör på det högre prästerståndets liturgiska utstyrsel. De katolska Birgittasystrarna bär solhjulet på sina huvudbonader.

Även den kristna kyrkans tredelade altartavla (Triptyk) har troligen sitt ursprung i den särpräglade Amarnaepoken. Under utgrävningar där fann man ett litet kapell där man dyrkat Solen som sände ut sina med små händer försedda strålar. Solskivan var framställd på en sorts stenhäll och på var sida om hällen fanns något som liknade fönsterluckor smyckade med bilder av givaren. Den svarta färgen på våra sorgkläder har med stor sannolikhet sitt ursprung från den fornegyptiska solkulten där svart var uppståndelsens färg.

Ett ej mindre märkvärdigt minne av vår forntida soldyrkan är, att den kristna kyrkans förnämsta högtider under namn av jul och påsk firas vid vintersolståndet och vårdagjämningen.

Sedan Echnatons och Nefertitis röster tystnat och de förts in i sina dystra gravkammare, där de multnade resterna av Nefertiti upptäcktes i början av 1900-talet, har Jorden snurrat mer än 3000 varv runt Solen som de båda långt före sin tid insåg vara källan till livet. Ingångarna till deras gravar förseglades med sten och grus och ”solstaden” jämnades med marken av de forna motståndarna.

Mångguderiet och den grymma vidskepelsen som de båda försökt avskaffa återkom men ersattes så småningom av tron på en enda gud och hans son eller profet. Denna ännu i dag rådande dyrkan av herren/fadern/sonen/profeten, som förekommer i de flesta religioner, har sina rötter i en urtida dyrkan av Solen och Månen. Ersätts orden ”Herren” eller ”Fadern” med ”Solen” i dagens böner och predikningar faller pusselbitarna på plats!

Med Vi Solens Barn förs nu Echnatons och Nefertitis tankar åter fram i ljuset och vi skall hedra deras minne med speciella fester/tillställningar där vi även skall hedra minnet av de medmänniskor som varit deltagare i eller som sympatiserat med VI SOLENS BARN – FÖR EN  BÄTTRE VÄRLD men som tvingats återvända till naturens kretslopp, till mullen, molnen, vattnet och vindarna, till natten utan slut.

amarna2

kontakt@visolensbarn.se

Startsidan


This is a free Wordpress template provided by Mathew Browne | Web Design | SEO