FRÅN STJÄRNSTOFF TILL MÄNNISKA…

Av fil.dr. Rolf Edberg.

© Fotograf Göran Strand

En gång för fem miljarder år sedan formades vårt planetsystem ur ett virvlande stoft- och gasmoln. I detta moln måste ha ingått partiklar som slungats ut i rymden  vid någon stjärnexplosion. Jorden med allt dess liv måste innehålla materia som tidigare ingått i andra stjärnor och planeter. Den enskilde individen bär inom sig element, vilka ingått i stjärnor som en gång lyst en annan himmel än vår.

En gång om några miljarder år ska Solen svälla tills den omfattar alla de inre planeterna, halstra Jorden och få oceanerna att virvla bort som ånga. I en flämtande nova ska den sprängas och lösas upp i ett stoftmoln. Partiklar som en gång ingått i ett människojag ska svirra kring i stoftmolnet för att efter tidsåldrar vara med om att bygga upp nya världar – med berg och vatten och kanske nya levnadsväsen.

Någonstans från de kosmiska vidderna kom de element som byggt upp ditt tillfälliga jag. Någonstans ska de en gång virvla vidare. De har aldrig tidigare kombinerats på det sätt som gav upphov till detta jag och ska aldrig återkomma i samma kombination. Men om materiens minsta beståndsdelar inte kan förintas kommer protoner och elektroner från ditt materiella jag att vara med om att bygga upp ny materia, organisk eller oorganisk, långt efter det den Jord du trampar slutat att finnas till.

I stället för den särställning vi tidigare tilldelat oss, ingår vi i rummets och tidens svindlande totalitet. Vi är i alltet, och alltet är i oss.

”… i innerlig samhörighet med allt annat på denna rymdspillra…”

Vår Jord för tre miljarder år sedan:

En naken planet, steril och högtidligt ödslig. Månen, nyss lösgjord från Jorden, lyfter en väldig skiva över kala horisonter. Klotet roterar snabbt. Dygnet är bara en tredjedel av vad det är nu, året likaså. Den snabba rotationen ger vindarna kraft. Dag och natt drar våldsamma orkaner över jordytan. Kaotiska åskväder rasar. Över jordytan står täta ångor av ammoniak, metan, koldioxid. Där finns ingen syrefilt, inget ozonskikt som kan bromsa Solens ultravioletta strålar. De bombarderar klotet, spelar i oceanerna. Strålar som i dag skulle kunna utsläcka allt liv blir livets utlösare.

Skådeplatsen är – så antar man – grunda oceanvikar, där hav och land och atmosfäriska ångor möts. Här, på mötesplatsen för det fasta, det flytande och det gasformiga, börjar ultraviolett solljus och våldsamma vulkaniska urladdningar att bryta ner oorganisk materia till en brygd, i vilken beståndsdelarna arrangeras om.

Långsamt, kanske under någon årmiljard, börjar oorganiska ämnen upplösas och bilda nya kemiska föreningar. Deras möjligheter testas i det oändliga. Många mönstras ut som otjänliga. Men några består. Det kosmiska laboratoriet börjar framställa äggviteämnen och andra organiska substanser som fyller det grunda vattnet med näringsämnen. Det är ännu inte liv, men ”liv vid livets tröskel”. Första steget är taget på den väg som ska föra till möss och människor, diktare och diktatorer.

Vi vet i dag att det måste ha gått till ungefär så. Forskare har efterbildat skapelsens verkstad genom att framställa en konstgjord urocean med ammoniak-, metan- och vattenångor och låtit elektriska blixtrar urladdas och utltravioletta strålar arbeta i oorganiskt stoff. I reagensglaset uppstod förstoffer till de äggviteämnen som bygger upp livet. Förspelet till skapelsen kunde genomföras i ett vanligt provrör.

I uroceanen börjar de syror som utlösts av Solens och blixtarnas bombardemang att länka sig fast vid varandra, ordna sig till mönster. Atomer förenas till molekyler, molekyler förenar sig till celler. Vad dittills varit kemi blir liv.

Ett avgörande steg i livets utveckling på vår Jord tas när några organismer förkastar det ultravioletta ljuset och börjar hämta energi från vad vi uppfattar som synligt solljus. Med dess hjälp spaltas vattenmolekyler i väte och syre.

Det frigjorda syret samlar sig i atmosfären, tränger undan de gaser som dittills fyllt den och bildar en ”luftförorening” som utplånar alla andra organismer än de som producerar syre. Utan dem skulle heller inga syrekonsumerande organismer kunnat uppstå, inga animala varelser, inte människan. En ”luftförorening” för miljarder år sedan gjorde människan möjlig.

Men vägen till nuet är ännu lång. En dag delar sig en cell. Den gamla cellen upphör inte att finnas till, den efterlämnar inget lik, den blir två. De två nya cellerna, som bara är den gamla cellen i dubbel upplaga, blir fyra, de fyra blir åtta, de åtta sexton. Där finns ingen död, bara evig föryngring. Amöbans värld är en värld där individ och kollektiv är ett och där kampen för tillvaron ännu inte riktigt börjat.

Men så börjar en omvänd process. Celler sluter sig samman. Primitiva organismer, för vilka vi ej har namn, uppstår. Säkerligen är det inte fråga om någon enstaka händelse utan om upprepade biologiska experiment. För den sammansatta organismen, växt eller djur, är inte förmering genom delning möjlig. Naturen experimenterar, bygger in nya fortplantningsmöjligheter i organismerna. Sporer, spermer, ägg slungas ut för att föra det ursprungliga livsfröet vidare.

Med den nya fortplantingen kommer också döden in. Döden blir förutsättningen för livsformernas förnyelse. Döden betyder ständig variation, ständig kamp om näringsresurserna, ständigt urval. Den låter individer och arter gå under, medan nya livsformer avlöser. Döden gör själva utvecklingen möjlig.

Evolutionens kretslopp är omutligt. Sönderfall och nyskapande betingar varandra. Gräs vissnar, löv faller, stjärnor sprängs för att nytt liv skall spira. Individer förgår, bryts ner i celler och celldelar som blandas med jord och vatten och luft, men beståndsdelarna går åter in i nya levnadsväsen.

HAVET INOM OSS.

Det börjar med växterna – med plankton och alger i urhavet. Där bränningar slår mot nakna klippor och dyningen rullar mot sumpigt ingenmansland börjar så havsväxter spolas upp mot stränderna. Trevande försöker de tillgodogöra sig markens salter och luftens gaser. Några överlever denna växling i miljö och börjar vandra in över land. Hittills nakna kontinenter kläds i en grön slöja.

Växterna öppnar förutsättningar för det animala livet. Växterna äger förmåga som djuren inte skall tillägna sig. De förmedlar en samverkan mellan Solen och Jordens mineralmassor. De lagrar i sitt klorofyll energi från de våldsamma processerna i Solen, fångar in kol och vatten och mineralsalter ur havet eller jorden och fabricerar av allt detta näringsämnen: socker, stärkelse, cellulosa. Djurlivet ska välja att gå vägen över växterna för att tillgodogöra sig havets och jordens salter.

Primitiva organismer specialiserar sig på att parasitera på de näringsämnen växterna samlat, först i det näringsrika havet. Lavar, svampar och ormbunkar vandrar in över land och bereder en lustgård för djuret då det är färdigt att följa efter.

Ur havet stiger – någon gång för trehundra miljoner år sedan – fiskar upp till sumpiga stränder och strandgölar. När gölarna torkar ut går massdöden fram bland emigranterna. Men hos några börjar simblåsorna fungera som lungor. De börjar en amfibietillvaro, ömsom i vatten, ömsom på land.

En kvastfenad fisk kravlar med starka fenor allt längre upp över land för att söka näring, anpassar sig långsamt efter en ny och äventyrlig omvärld. Från honom delar sig stamträdet i olika utvecklingslinjer: till reptiler, till fåglar, till däggdjur.

En linje för till slut fram till människan.

Vi bär alltjämt den kvastfenade fiskens märke, liksom våra släktingar bland landdjuren – även de som åter gått till havs. De starka fenor, med vilka han kravlade upp ur strandgölen, bars av fem kraftiga fenben. Dem gav han sina ättlingar i arv. De var användbara till mycket: för klättring och flygning, simning och gång, sönderslitning av födan. De finns i grodans och musens och elefantens tår, i lejonets tass, i valens framfena, i apans näve. De finns i din hand då du skriver, i dina fötter då du vandrar.

Arvet från havet följer med oss. Hur långt vi än avlägsnat oss från havsranden bär vi alltid havet inom oss. Havets salt i vårt blod, i vår mödas svett, i våra ögons tårar. Havets kalkvita byggnadsämnen i vår benstomme, liksom den finns i fiskarnas ben och snäckornas skal. Protoplasman i ditt kött är densamma som i den första encelliga organismen i urhavet. Liksom allt liv började i havet, började din egen högst tillfälliga tillvaro i fostervätskans miniatyrocean.

MÄNNISKAN I BIOSFÄREN.

Oh Du underbara Sol

Där står du – en människa – ett Solens Barn.

Inom dig lever det evigt närvarande förgångna.

Men du är också med i ett väldigt samspel i det vi kallar nuet.

Stå på en äng, en strand, ett berg och låt Solen spela över dig. Solen är inte det avgränsade glödande klot som ögat uppfattar. Dess gashölje sträcker sig långt utanför den skönjbara cirkeln och förtunnas till det omärkligt uppgår i rymden. Och ur de våldsamma eruptionerna och magnetiska stormarna i Solen slungas ständigt snabba partiklar ut i rymdhavet. Endast en försvinnande bråkdel av dem kan nå vår Jord. Men solvinden för varje sekund till oss halvannat ton solmateria, mest vätekärnor. Fem miljoner ton kosmisk materia fångar vi på så sätt årligen in från solvinden.

Inte heller Jorden är någon avgränsad kropp i världsaltet. Den är vårt hem i rymden, utan någon given plats och utan fasta gränser, en fläck i solsystemet bara, vars förtunnade gas så småningom uppgår i kosmos. Under skapelsevåren måste Jorden ha avgivit stora mängder metan- och ammoniakgaser till världsrymden. Ännu i dag ger den från sig gas från det yttre atmosfärskiktet, samtidigt som den fångar in element utifrån. Den är, för att tala med Goethe, som ett levande väsen i ständig in- och utandning.

En gång byggdes ju vår Jord och därmed vi själva av stjärnornas råvara. Med solvinden, med den kosmiska strålningen mottar vi varje stund nytt byggnadsmaterial från universum. Vår samhörighet med alltet finns här och nu. Vi är delar av de väldiga krafter som verkar mellan stjärnorna.

Varje stund livsdagen lång är vi också medagerande i jämvikternas stora spel på vår hemplanet. Där du spolar dina lungor med luft deltar du i naturens strikta byteshushållning. Växterna andas in koldioxid och bryter med hjälp av solenergin ner den till näring. Samtidigt andas de ut syre som de frigjort ur vatten. Du andas in samma syre och andas ut koldioxid som växterna på nytt tar hand om. Kretsgången är absolut. Vad den ena evolutionslinjen ger ifrån sig som förbrukat tar den andra upp – det är livets andedräkt.

Stå där och fyll dina lungor med luft! Med varje andetag drar du in tjugofemtusen miljarder miljarder atomer. Tiden blandar dem, har ständig blandat dem. Bland de atomer som du drar in i nästa andetag, finns sådana som en gång gjorde ett flyktigt besök på Golgata, hos Sokrates och hans domare eller hos en lågpannad grottman med klubba i sin näve.

Inte bara dina lungor, hela din kropp deltar i det ständiga växelspelet. Lika litet som Solen eller Jorden är den något avgränsat helt. Den går upp i din omgivning i ett oavlåtligt givande och tagande. Undan för undan ger du från dig celler från hud och tarmar, från blod och märg, från lever och njurar och ersätter dem nya – varje sekund livsdagen lång dör och förnyas sex miljoner celler i din kropp som inte riktigt är densamma som sprang på de tidiga årens barfotastigar och inte densamma som en gång skall fraktas bort i en urna. Du är en del av ständigt flöde, ett ständigt förlopp.

Naturvetenskaperna har givit människan nya ledljus där hon trevar för att finna sin plats i skapelsen. Framför allt kan den nya kosmologin bli en vägvisare till nya vidder för tanke och känsla. Den låter ju människan se sig själv som deltagare i ett väldigt jämvikternas spel, där hennes medagerande är markens mikrober och rymdens galaxer. Den låter individen uppleva sig själv som en del av ett evigt flöde, ett evigt förlopp – vad vi kallar ”jag” är ju ett stoff som svepts samman från de kosmiska vidderna och ska återvända dit. Den låter oss förnimma det stora i att evolutionen på denna lilla fläck i oändligheten låtit oss glimta till som medvetanden genom vilka kosmos kan betrakta sig självt och pröva att utforska sitt eget väsen.

Ur våra nya insikter kan mogna en kosmisk-biologisk livskänsla, som låter oss ödmjukt acceptera vår anspråkslösa roll i helheten men samtidigt fyller oss med vördnad inför det stora att vara en del av denna helhet.

solnedgang3

kontakt@visolensbarn.se

Startsidan


This is a free Wordpress template provided by Mathew Browne | Web Design | SEO